Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Vad är egentligen meningen på livet? Alltså på riktigt?

    Jag tror det är att man själv ska må bra och att man ska hjälpa andra att må bra.                          Att vara behövd (så fin del med livet) och att behöva andra.

Dessa punkter innehåller det man väljer att de ska innehålla och är nog olika för alla. Ex. Att hitta sig själv och vem man är. Att älska och älskas av både partner, barn, vänner och familj. Att utmana sig själv och växa som människa. Att lära sig saker och se nya platser i världen.

IMG_0225

karlek_121539877_136576827                            index (2)

DSC_0483

njut av dagen! jag njuter bäst jag kan i trötthets-stormarna..! 😉

väldigt bra beskrivet…

kommer tyvärr inte ihåg var jag hittade denna..

I need a lot more rest than I used to. I’m not being lazy. I get physical fatigue as well as a “brain fatigue.” It is very difficult and tiring for my brain to think, process, and organize. Fatigue makes it even harder to think.

My stamina fluctuates, even though I may look good or “all better” on the outside. Cognition is a fragile function for a brain injury survivor. Some days are better than others. Pushing too hard usually leads to setbacks, sometimes to illness.

Brain injury rehabilitation takes a very long time; it is usually measured in years. It continues long after formal rehabilitation has ended. Please resist expecting me to be who I was, even though I look better.

I am not being difficult if I resist social situations. Crowds, confusion, and loud sounds quickly overload my brain, it doesn’t filter sounds as well as it used to. Limiting my exposure is a coping strategy, not a behavioral problem.

If there is more than one person talking, I may seem uninterested in the conversation. That is because I have trouble following all the different “lines” of discussion. It is exhausting to keep trying to piece it all together. I’m not dumb or rude; my brain is getting overloaded!

If we are talking and I tell you that I need to stop, I need to stop NOW! And it is not because I’m avoiding the subject, it’s just that I need time to process our discussion and “take a break” from all the thinking. Later I will be able to rejoin the conversation and really be present for the subject and for you.

Try to notice the circumstances if a behavior problem arises. “Behavior problems” are often an indication of my inability to cope with a specific situation and not a mental health issue. I may be frustrated, in pain, overtired or there may be too much confusion or noise for my brain to filter.

Patience is the best gift you can give me. It allows me to work deliberately and at my own pace, allowing me to rebuild pathways in my brain. Rushing and multi-tasking inhibit cognition.

Please listen to me with patience. Try not to interrupt. Allow me to find my words and follow my thoughts. It will help me rebuild my language skills.

Please have patience with my memory. Know that not remembering does not mean that I don’t care.

Please don’t be condescending or talk to me like I am a child. I’m not stupid, my brain is injured and it doesn’t work as well as it used to. Try to think of me as if my brain were in a cast.

If I seem “rigid,” needing to do tasks the same way all the time; it is because I am retraining my brain. It’s like learning main roads before you can learn the shortcuts. Repeating tasks in the same sequence is a rehabilitation strategy.

If I seem “stuck,” my brain may be stuck in the processing of information. Coaching me, suggesting other options or asking what you can do to help may help me figure it out. Taking over and doing it for me will not be constructive and it will make me feel inadequate. (It may also be an indication that I need to take a break.)

You may not be able to help me do something if helping requires me to frequently interrupt what I am doing to give you directives. I work best on my own, one step at a time and at my own pace.

If I repeat actions, like checking to see if the doors are locked or the stove is turned off, it may seem like I have OCD — obsessive-compulsive disorder — but I may not. It may be that I am having trouble registering what I am doing in my brain. Repetitions enhance memory. (It can also be a cue that I need to stop and rest.)

If I seem sensitive, it could be emotional lability as a result of the injury or it may be a reflection of the extraordinary effort it takes to do things now. Tasks that used to feel “automatic” and take minimal effort, now take much longer, require the implementation of numerous strategies and are huge accomplishments for me.

We need cheerleaders now, as we start over, just like children do when they are growing up. Please help me and encourage all efforts. Please don’t be negative or critical. I am doing the best I can.

Don’t confuse Hope for Denial. We are learning more and more about the amazing brain and there are remarkable stories about healing in the news every day. No one can know for certain what our potential is. We need Hope to be able to employ the many, many coping mechanisms, accommodations and strategies needed to navigate our new lives. Everything single thing in our lives is extraordinarily difficult for us now. It would be easy to give up without Hope.

 

Måste en dans ha någon mening?

Vidareutveckling av tidigare inlägg om att man faktiskt KAN göra något bara för att man faktiskt vill och mår bra av det, och inte bara för att få ut något av det rent prestationsmässigt. Allt måste inte ha en mening;

“Jag ser livet som en dans. Måste en dans ha någon mening? Jag dansar för att jag tycker om det.” (jävligt sant!)

asdt

Ex bara för att jag har en blogg BEHÖVER JAG FAKTISKT INTE blogga varje dag. Det är okej att ta avbrott/uppehåll. En dag, två dagar, en månad. Jag skriver för att jag vill och mår bra av det. Om jag inte vill/orkar/hinner några dagar så får bloggen va. Då ska man inte plåga sig igenom det och ha det som ett “måste”. Det ska vara kul! Prioritera dina insatser!
Bara för att jag bestämmer mig att börja träna BEHÖVER JAG FAKTISKT INTE träna varje dag eller flera ggr i veckan. Hur kul det än är, hur bra det än går. För jag kommer inte må bra av det I LÄNGDEN. se exempel i senaste föregående inlägg.

För att kunna hjälpa och prioritera andra måste man må bra själv. Hur mycket bättre tror du exempelvis dina barn mår när du ligger på sjukhuset efter att ha gått in i väggen efter att ha stressat sönder för att orka allt man “ska”?! För att kunna prioritera andra måste du prioritera dig själv! Glöm inte det! Jag vill uppmana er att tänka ett steg längre än man ofta gör. Man behöver inte alltid vara stark som stål och visa att man klarar av allt! Eller hur?             Riktig styrka är att våga visa sig sårbar och svag när man är det och att faktiskt våga be om hjälp.
Var klok nog att tänka ett steg längre och stark nog att säga nej och att be om hjälp.

IMG_0303

Ge dig själv de bästa förutsättningarna för att må bra!

Man ska inte jämföra sig själv med andra, nä precis. Men det behöver man inte göra för att ändå jämföra sig och bevisa saker. Bevisa för sig själv. Detta kanske är en ännu starkare drivkraft?

Men man behöver inte alltid överträffa sig själv, bevisa saker och spränga gränser. Man behöver inte alltid satsa 100% från både själ och kropp. Att gå ”all in” varje gång, med allt, är felprioriterade insatser.

Du behöver inte ALLTID förbättra sina resultat. Till slut så blir det jobbigt för dig själv. Prestationsångest, oro och stress för att det ska gå bättre idag än vad det gjorde förra gången. Negativ cirkel som kan sluta tråkigt. Efter ett tag så slutar man kanske helt?.. Man klarar inte av pressen man sätter på sig själv. Varför OCH VAD  är det man försöker bevisa? Att man är okrossbar och klarar allt?!

*Exempel; Du gillar att springa. Du och din kropp mår bra av att springa. Du borde njuta av att springa och göra det med syfte att må bra både psykiskt och fysiskt. Detta skulle du kunna ha som ett mål istället för att sätta upp för höga mätbara prestations-mål.

Istället för att känna efter på dagens förutsättningar och springa så fort och långt som du mår bäst av och att njuta av resan, så följer du din träningsplan till punkt och pricka.

Du plågar dig igenom de sista 2 kilometerna för att klara av att springa 1 mil idag, -för det står i din träningsplan. Sist sprang du 9 km, så nu måste du springa längre!? Planen är upplagd mot att du om 3veckor ska springa ett maraton på 2,1 mil. Du pressar dig till att springa 1 mil idag. Och ja, du klarar det!

På tisdag ska du springa 1,2 mil. Du plågar dig igenom den sträckan även om du känner av lite smärta i vaden. Du fortsätter att försöka bevisa för dig själv; att du faktiskt klarar av det här.

Du springer maratonet. Du får en bra tid och en medalj. Du klarade det! Du är nöjd! …Men hur bra mår du under ytan? Hur mycket har du försakat för detta? Har du och din kropp samarbetat eller är det du som diktatoriskt plågat ”er” igenom detta? Din kropp sände ut varningssignaler som du ignorerat. Du och din kropp, ni är ett, men borde ändå vara två om alla beslut.

Pga denna hårda träning har du fått både bristning och stressfraktur i vaden. Du har också tappat viljan och glädjen till att springa. ..Till att träna alls. Det som annars är din ”kanal” att få ut all stress, ilska, oro etc. Du kan inte träna alls tills detta läkt. Om du ens har sån tur ATT det läker… Långdistanslöpning kan du i vart fall inte syssla med. Det du älskar mest…

Slutsats: gör dina val efter vad DU mår bäst av I LÄNGDEN! Djur tänker långsiktigt, de har inget konsekvenstänkande. Är du som djuren eller är du en högre utvecklad människa? Tänk efter! ”Vad mår jag bäst av imorgon? Vad mår jag bäst av om en månad? Vad mår jag bäst av om två år? ”

Det är okej att säga nej (både till sig själv och andra) fastän man kanske vill jättemycket. Man ÄR inte sina prestationer. Du är inte sämre som person om du inte hänger med de andra och tränar efter jobbet. Du är inte sämre som person om du inte städar hela huset noggrant en gång i veckan eller tackar nej till det där kalaset.

imagesjj

Jag kopplar en tanke till hästar och ridsporten som jag höll på med sen jag var liten. Ridskola, egen(egna) hästar, träningar och tävlingar på amatörnivå, sista året på en lite högre nivå; jobbade som både beridare (träning, tävling och visningar) och hästskötare.                                 Man måste känna efter hur hästen känns när man rider.  Känna dagsformen. Om man känner att hästen redan från början känns trött i kroppen, tung och sur, ja då kanske man skjuter dagens plan med träningen till en annan dag och istället bara ”joggar” hästen lite. Dvs låter den trava och galoppera lite lång och låg, stretcha ut kroppen. Försöker hitta lite äkta framåtbjudning och sug. Sen klappar man förhoppningsvis hästen och ställer in i stallet igen. Imorgon är en ny dag, nya möjligheter och förmodligen en pigg och positiv häst!

DSC00130 (1) nhopp MVI_9171.AVI_snapshot_00.59_[2012.01.01_17.53.19]

Hade man istället bråkat med hästen i det läget och tvingat den att jobba ordentligt en timma, använt sporrar och spö för att tvinga den att arbeta. Ja då hade man förmodligen ”fått tillbaka” det imorgon. Hästen är fortfarande trött, om inte än mer än igår? Inte heller det blir något kul pass, plus att skador ju uppkommer lättare vid överbelastning och trötthet.

Är det inte tokigt att vi ibland behandlar våra djur bättre än oss själva? Kom ihåg att DU är värd det bästa! Ge dig själv de bästa förutsättningarna för att må bra!

Om bara de fåglar sjöng som sjunger vackrast, så skulle det vara ganska tyst i skogen…

Man behöver inte va allt eller inget. Svart eller vitt. Man kan vara glad, men ändå lite ledsen. Man kan vara lycklig, men ändå lite olycklig på vissa punkter. Man behöver inte vara antingen eller, allt eller inget.
Det här är någonting jag verkligen försöker jobba med. Det är ett väldigt starkt drag jag har som person och det har alltid funnits hos mig. Att vinna, att vara bäst, att kämpa, att prestera. …Annars kan det va! Jag förstod aldrig det fina i att DELTA, att man inte behöver vara bäst.

Ett exempel så ni förstår hur djupt detta är förankrat hos mig:

Min mamma frågade mig när jag var ca 6 år; ”Sofia vill du vara med och springa det där lilla loppet i Skene till våren?” (Martenloppet för er som vet). Fia 6 år; ”Nä det vill jag inte, jag kan nog inte vinna ändå..!”

Å herre gud!!? Man kan vara med ändå liksom!!

Man får vara med även om man inte är bäst. Det är okej att faktiskt. Tänk efter; Om bara de fåglar sjöng som sjunger vackrast, så skulle det vara ganska tyst i skogen.

Förstår ni svårheterna jag mött på alla, verkligen ALLA plan, i och med olyckan. Nu kan jag inte vinna, vara bäst och prestera längre. Vem är jag då? I samhället vi lever i så ÄR man sina prestationer och man ÄR sitt yrke. Jag har fått tänka om.

Det har tagit lång tid att förändra och jag är ännu inte klar. Att ha så höga krav på sig själv som man inte kan nå upp till är jobbigt. Indirekt så skadar man sig själv… Man behöver förändra sina innersta åsikter. Ändra sig på riktigt, i det inre innersta. Annars fungerar det inte. Att bara bestämma sig, att lyssna på andra och att göra vad man blir tillsagd/rekommemderad/rådd, det funkar inte. Man måste rannsaka sig själv, jobba med sina grundläggande värderingar. Det omedvetna som vi har så svårt att styra.

cropped-dsc_0455-kopia.jpg

skeppsbrott; what to do

Tänk dig havet. Tänk dig båtar som seglar omkring. Detta gestaltar livet.

Alla människor seglar omkring i varsin båt. Vissa seglar snabbt, vissa långsamt. Vissa seglar åt norr, vissa åt söder.

gygy

Meningen med seglatsen är att man ska få X antal ”stämplar” i sitt körschema. (Tänk orientering.) Stämplar från olika kontroller med betydelse ex utbildning, arbete, hus, bil, resa, sambo och barn, fritidsaktiviteter. Alla båtar styr omkring på det stora havet i jakt på dessa stämplar. Vissa väljer att ta exempelvis ”kontrollen” med arbete före “kontrollen” med barn. Vise versa. Man behöver inte ta ALLA, men man bör ta de flesta. Vi kallar detta ”Livet”.

Jag var styrman på en av de snabba båtarna som färdades ute på havet. Jag var en av dem som gillade att tävla med dom andra om vem som färdades snabbast till kontrollerna. ..Om vem som hade den finaste båten etc etc.

För fyra år sedan led jag skeppsbrott. Min båt sjönk, och jag höll på att sjunka med den. Det var nära. Riktigt nära. Jag drogs med min båt ner när den sjönk som en sten mot botten.  

Men på något sätt lyckades jag finna styrkan att orka simma uppåt ytan igen innan det var för sent. Jag klarade mig med livet i behåll. Jag drunknade inte. Men vad i hela världen skulle jag göra nu? Jag hade ju ingen båt längre?!?

I början trampade jag, frenetiskt, vatten för att hålla mig flytande. Ibland bromsade någon båt in och slängde i något flytmaterial till mig så jag kunde hålla mig flytande ett tag till. Ex en plastdunk, en tamp, en boj etc. Tack vare detta höll jag mig flytande. Men det var ju ingen HÅLLBAR lösning. Om jag bara låg kvar och höll mig flytande skulle jag ju aldrig ta mig nån vart!? Jag ville ju se saker, uppleva havet!? Jag skulle ju aldrig få någon stämpel i mitt körschema? Vad fan skulle jag göra nu? Frustration över att de andra människorna fortsatte att styra omkring i sina fina båtar ute på havet medan jag låg här skeppsbruten! De andra fortsatte att plocka kontroll efter kontroll… Avundsjuka & orättvisa! Förtvivlan. Sorg.

Jag insåg allt mer för varje dag, -att ska jag ta mig någonstans här så måste jag ha någon slags båt. …För simma samma sträckor, -det gick inte. Jag hade provat. Jag tittade runt omkring mig och började forma en idé i mitt huvud. Det var inte mycket material jag såg, men iallafall lite. Kanske skulle det gå att…? Jag provade. Otroligt medveten om att det inte var alls säkert att det skulle gå. Men vad skulle jag göra? Det var min enda chans. Bakslag på bakslag; saker flöt iväg med de stora vågorna och jag hade missbedömt min egen förmåga att bygga en flotte av nästan ingenting i stormbyar. Men jag försökte om och om igen. På nya sätt, med nya metoder.

3618_549649208420639_1045023678_n

Jag tog så två stora dunkar, tömde dem på vatten, och band ihop dessa med ett snöre som flöt omkring i vattnet. Jag kravlade mig upp på detta och satte mig upp med ett ben på vardera sidan. Nu hade jag ju något att sitta på iallafall!! Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig! 😉 Nu behövde jag inte kämpa varje sekund för att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag flöt av mig själv.

drdrd

Efter ett tag lyckades jag hitta några gamla klädesplagg i vattnet, som jag rev sönder och knöt ihop. Detta använde jag som litet segel. Nu rörde sig till och med min farkost framåt!! Framsteg!! Jag rörde mig fortfarande långsamt om man jämför med de flesta andra båtarna. Men jag tog mig framåt och det gjorde jag inte innan. Man måste jämföra med sig själv!

Bara för att mitt tidigare skepp har sjunkit så betyder inte det att jag inte kan segla på livets hav ändå! Jag tänker inte ge upp!

Jag tvingades att på ett stormigt hav, utifrån usla förutsättningar med bara lite material, att bygga en ny båt. Att skapa min egen grund, min fasta punkt.

När det blåser och går höga vågor så påverkas min lilla skröpliga båt mycket mer än de andra fina, stora båtarna. Vågorna sköljer ofta över mig, jag får kallsupar och jag kastas helt ur min färdriktning när det blåser hårt.

Men jag kommer ta mig fram. Jag kommer fan vinna pris för mest kreativ utformning av båt och mest miljövänligt färdsätt. Jag ska hjälpa andra människor som lidit skeppsbrott på ett eller annat sätt. Berätta om min resa och hur jag har byggt min båt. Hjälpa människor som blir fråntagna all sin trygghet, alla sina drömmar och mål.

IMG_0258

Jag ska klara det här. Jag ska segla till världens ände med min lilla skröpliga båt. Det är resan och inte målet som är det viktiga. Åååh vad mycket jag kommer uppleva, vad många människor jag kommer möta, vad många platser jag kommer se. Till världens ände.

Mot.alla.odds.

ping

 Jag får skapa mina egna verktyg  för att kunna ta mig framåt och jag får hitta min egen väg. Alla behöver inte segla samma väg. Man kan segla olika vägar men ändå komma fram till samma mål.

Jag får staka ut min egen riktning för seglingen jag har framför mig. Jag får ta hänsyn till mina förutsättningar jag har nu; min lilla skröpliga båt. Den går långsamt, den är ful och den är obekväm. Men jag älskar den ändå, för det här är min båt. Båten som kommer ta mig till världens ände om jag bara navigerar rätt

power

att vara stark är inte, att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.

att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller att vilja mest,

att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst, eller att alltid lyckas.

att vara stark är att leva livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den,

att vara stark är att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen,

att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.

att vara stark är att se ljus i mörkret och alltid kämpa.